Under Svenska Klubbens i Tammerfors 125 -årsfest den 25.9.2009 höll minister Christoffer Taxell nedanstående festtal.

”Livet är lokalt”. Så lyder Finlands äldsta tidnings, Åbo Underrättelsers, välformulerade slogan. Livet är lokalt – och också mera än det. I förhållandet, kalla det sedan spänning eller beroende,  mellan det lokala och det globala  finner vi den stora skillnaden till läget för 125 år, här i Tammerfors och överallt i vårt land. Vi ser en utveckling som ingen kunde drömma om för 125 år sedan och som bara accelererat under de senaste decennierna och åren. Jordklotet har krympt. Det har skapat nya möjligheter – och nya problem.

Information om vad som händer på andra sidan av vår glob når oss i realtid. Någon tammerforsare som snart vaknar upp på ett strandhotell i Thailand, kunde om han eller hon så ville, genom mobiltelefon följa med vad som föregår här på Svenska Klubbens jubileum i Tammerfors. Men samtidigt: vårt gemensamma jordklot drabbas – också det i en accelererande takt -  allt mera av åtgärder  som negativt påverkar miljön för natur och människor.

Kopplingen mellan det lokala och det globala gäller inte minst relationen mellan människor.

En svensk klubb i den stolta staden Tammerfors är redan i sig en illustration av att livet är lokalt. Det gäller orten, redan enligt begreppet alltid lokal, men  det gäller också språket, som i betydelsen det lilla i förhållandet till det stora just är lokalt.

När jag, som det nuförtiden är sed att göra, sökte i nätet inför mitt lilla anförande här i Tammerfors fann jag på Tammerfors svenska samskolas hemsida följande beskrivning av skolans principer:

”Den finlandssvenska kulturen är en naturlig utgångspunkt för skolans verksamhet. Samtidigt respekteras elevernas mångsidiga bakgrund. En internationell förståelse börjar i och med att man accepterar och respekterar variationer i språk, religion och kultur. Skolan strävar efter samarbete med andra skolor i Svenskfinland, i det övriga Finland och även utomlands. Samarbete vidgar vyerna och ger möjlighet till idéutbyte.”

Det är klokt sagt.

Kring språket och kring omvärlden skall jag här utveckla några tankar.

För några år sedan deltog jag i ”Svensk Akademisk Afton ” i Björneborg, som man för övrigt i år begick för 81 gången. Där lärde jag mig att man  definierade sin målgrupp som ”dem för vilka svenska är ett kärt språk”.  I diskussionen om det svenska och det tvåspråkiga, där definitionerna ofta går i kors och känslorna ofta dominerar över analysen, tycker jag detta är ett utmärkt uttryck. De för vilka svenska är ett kärt språk finner vi bland människor med mycket olika språklig bakgrund och också med olika kunskap i svenska. Men den definitionen utgör en bra bas för den gemenskap som byggs upp i familjer, i skolan, i föreningar – i en svensk klubb.

För att svenskan skall bestå i Finland, krävs det just forum som erbjuder möjlighet att utnyttja detta kära språk. Uttrycket ”enspråkiga lösningar tryggar tvåspråkigheten, tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet” är ett uttryck, ofta kallat paradox, som i samhällsdebatten ibland tillskrivs mig. Det är dock en idé eller uppfattning, som rått mycket länge – och som när det gäller det svenska språket i många sammanhang funnit sina konkreta uttryck, i skolsystemet, i tidningar och andra massmedier, i föreningar och t.ex. i en svensk klubb. 

Må det sägas mycket klart att principen ”enspråkiga lösningar tryggar tvåspråkigheten, tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet” i ingen som helst mån innehåller en isolationistisk, för att inta tala om fientlig inställning till andra språk, allra minst till finskan. Den är endast en iakttagelse av en verklighet som vi ser många exempel på. Om de svenska lösningarna på de mest skiftande områden är trygga i sin roll, har de de bästa förutsättningarna att samarbeta med andra, över språkgränser eller andra. Den svenska lösningen är den organisatoriska ramen, absolut inte ett avståndstagande, i förhållande till andra, utan snarare en inbjudan till samarbeta, eller att komma med. Så noterar jag från samma hemsida att skolan här – som har sin klara position inte bara här i den finska staden Tammerfors, utan också i SvenskFinland, ett kanske mera idémässigt än direkt geografiskt begrepp - uppenbarligen har ett icke obetydligt antal elever med finska som modersmål.

Det är en princip som jag i min egen verksamhet under åren  försökt hävda: alla som önskar komma till en svensk skola skall, oberoende av språkkunskap inledningsvis, hälsas välkomna och få det stöd och den uppmuntran som krävs för att inleda skolgången på ett annat språk, än det som kanske är starkast. Jag tror att det är bra för individen, som får ett andra språk ”gratis”. Jag tror det är bra för samhället, där alla språkkunskaper ger mervärde. Och jag tror att det är bra för ifrågavarande skola, för vars enspråkiga elever, mera säkert annanstans än här i Tammerfors, det ger en värdefull insikt om att det finns barn och unga med olika språk - i förlängningen också, som samskolan skriver, med olika religion och kultur - men att alla har samma värde som människor.

Men man går över den sk språkgränsen på många håll – och på ett positivt sätt: i det finlandssvenska universitetet Åbo Akademi har närmare tjugo procent av de studerande finska som modersmål, en siffra som hållit sig rätt konstant genom många år.  Dessa studerande brukar understryka den nytta de ser av att lära sig svenska. Jag tror att det är en klar fördel även för ÅA och landet  att kunskapen om det finlandssvenskas roll också dessa  vägar får spridning och leder till praktiska resultat.

Låt mig ge ett konkret exempel: 1988 anställdes vid Åbo Akademis matematisk naturvetenskapliga fakultet som laboratorie-ingenjör en filosofie doktor i fysikalisk kemi, ursprungligen student från Teuvan yhteislukio. Han hade både studerat och doktorerat vid Turun Yliopisto. Hans namn var Jorma Mattinen. På måndagen denna vecka valdes han av den nyutsedda styrelsen på nytt till rektor för Åbo Akademi, en uppgift  han skött sedan 2006.

Kontakten till det svenska, i skolor, universitet, familjer, föreningar,  ökar antalet av dem för vilka svenska är ett kärt språk.

Samtidigt som det är så kan jag, utan att här göra några politiska ställningstaganden, inte låta bli att förvåna mig över att i dagens Finland – där olika förvaltningsenheter ständigt blir större - insikten om språkets roll både som en del av varje människas identitet och som kommunikationsmedel så dåligt kommit till uttryck i reformarbetet.  Det som ofta föraktfullt – eller åtminstone okunnigt - kallas språkpolitik är i allmänhet bara en fråga om att trygga service och skapa jämlika förutsättningar, inom vård, media och skola. Ansvaret för att det sker är gemensamt, ingalunda bara deras som själva representerar det finlandssvenska.

Att många individer behändigt går över språkgränsen är inget argument till förmån för en enspråkig verklighet. Jag har också själv studerat på finska – vid Turun Yliopisto. Min förankring i det finlandssvenska har inte förhindrat mig – snarare tvärtom – att engagera mig också på den andra sidan och bli väl emottagen där.  Jag är sålunda nu glad över att som ordförande för den sk Universitetsalliansen mellan de två universiteten i Tammerfors och det i Jyväskylä få vara med om att bygga ett nytt koncept för arbetsfördelning och samarbete mellan de tre universitet som tillsammans bildar Finlands största universitetshelhet.

I Finland finns i internationell jämförelse två mycket små språk. Det råder ingen tvekan om att vardera språket står inför påfrestningar, när det gäller deras internationella position, när det gäller vetenskapens språk, när det gäller de nya  begrepp på olika områden som utvecklingen skapar.  Den kulturbärande rollen finns det därför anledning att understryka både i fråga om finska och svenska, där svenskan, för övrigt, har fördelen av att höra till en större språkfamilj. 

Som individer gör vi i en global värld klokt i att lära oss, inte bara två språk utan flera. Det finns goda skäl till det inte minst därför att dagens utveckling leder till allt mera kontakter mellan människor och regioner och mellan grupper av nationer, t.ex. Norden.

I det internationella ligger en central byggsten för den ekonomiska utvecklingen och därmed för framtiden.  Hittills har vi i vårt land i det avseendet klarat oss väl, kanske främst till följd av att vi redan före vår självständighet förstått att satsa på utbildning – för alla. Utbildning är det bästa sättet att förändra världen. I dag kanske det är bättre att säga, kunnandet är det bästa sättet att förändra världen.

Men vi är i dag ingalunda ensamma om den insikten. I allt flera länder, inte minst i Asien, satsar man i dag betydande resurser på att utveckla sin konkurrenskraft baserad på kunnande. Där finns en stor befolkning, som bara sett de första spåren av den välfärd som vi är vana med i Norden. Den är välmotiverad, hungrig, beredd att jobba hårt för sin egen och sina barns framtid.

I kombination med en global ekonomisk kris som ingen någonsin hittills skådat, måste jag därför tyvärr denna trevliga kväll påminna om att vi inte kan gå vidare som om ingenting hänt. Hur stor del av våra resurser vi än satsar på att ständigt bli bättre har vi i Finland också nackdelen att i absoluta tal vara så få och ha en så liten ekonomi att det krävs fokusering på vad vi är bäst på – mellan olika områden i landet, geografiskt lika väl som mellan olika sektorer.

De nedskärningar inom industrin som vi i dag läser om är ofta en följd av att verksamhet flyttar ut för att finna bättre konkurrenskraft. Det som flyttar kommer inte tillbaka. Vi måste, för att vi skall kunna sysselsätta vårt folk och bygga vår ekonomi och framtid, ersätta det med annat.– Att finna och definiera vad det är, är dagens stora utmaning.

När någon kanske funderat på hur det kan komma sig att vid denna Tammerfors-klubbs jubileum talar en åbobo – traditionellt har det ju ansetts finnas konkurrens mellan våra två städer - kan den som så önskar se det som en illustration av vad vi är tvungna till, att inse att vi lever i en föränderlig värld. I sitt tal vid teknologi-industrins 100 årsjubileum för ganska exakt sex år sedan sade Jorma Ollila, att Finlands ödesfråga verkligen inte är t.ex. jämvikten mellan huvudstadsregionen och landets övriga delar utan hur vi i Finland skall klara oss i konkurrensen om investeringar och kunniga människor, klämda mellan de ledande centra i Europa, Asien och Amerika.

Det är svårt att vara av annan åsikt. Samtidigt måste vi se att också balansen inom vårt land, att det finns utbildning, kunnande och arbetsplatser på olika håll, är en viktig del av konkurrenskraften. Principen om samarbete och arbetsfördelning, som alltså är universitetsalliansens basfilosofi, passar väl också mera allmänt. Tammerfors är inte Åbos konkurrent, Åbo inte Tammerfors. Inte ens Helsingfors är vår gemensamma konkurrent trots att den kraftigt expanderande huvudstadsregionen håller på att rubba balansen mellan landets olika delar – med konsekvenser också för konkurrenskraften. Vår gemensamma konkurrent – men ofta alltså också partner - är världen. I den konkurrensen måste Finland kunna klara sig.

Den som är trygg i sin egen position kan alltså bäst bidra till den gemensamma framtiden. Det gäller nationer, företag, universitet, språk. Så är inte heller det svenska en konkurrent till det finska, eller det finska till det svenska. Med en trygg bas för båda finns det de bästa förutsättningarna att leva tillsammans och att utvecklas.

Livet är lokalt. Utvecklingen i världen – och i Finland - består av summan av de lokala framstegen, där ekonomisk utveckling skall paras med trygghet, trivsel, kulturell gemenskap och globalt ansvar.  Eller som samskolan säger: Samarbete vidgar vyerna. Det gäller lokalt och globalt.

Med den viktiga insikten – och uppgiften – också för Svenska klubben i Tammerfors önskar jag Er all framgång under de följande etthundratjugofem åren.